BLUSHED NUDES

Idag, efter skolan och innan mötet, var jag på stan en sväng med mormor och morfar. Vi var bland annat inne på Lindex och då passade jag på att köpa denna superfina ögonskuggspalett, som jag har velat ha ett bra tag.
 

FRISKFÖRKLARAD

För ungefär ett och ett halvt år sedan var det en otroligt nedbruten och psykiskt instabil tjej som gick på det första mötet hos sin psykolog. Efter närmare tre år av både psykisk och fysisk mobbning i skolan led denna tjej av x-antal utmattningssyndrom (bland annat magkattar och svimningar), ledvärk, panikångest och kämpade mot olika sorters självskadebeteenden. I höstas var denna tjej helt förkrossad, hon orkade inte kämpa mer. Idag gick denna tjej på sitt sista möte och blev friskförklarad
 
Som många av er förstår så talar jag om mig själv. Idag gick jag från mitt sista möte, rak i ryggen och med huvudet högt. Idag blev jag, som jag ser det, friskförklarad från den psykiska ohälsa som i över tre års tid har förstört mitt liv. Idag har jag de rätta verktygen och ett självförtroende av stål, som gör att jag kommer kunna kämpa mot exempelvis min ångest själv. Det kommer ta ett tag och krävas mycket arbete, men jag vet att jag kommer klara av det. Jag tvivlar inte det minsta. 

När jag sa till min psykolog att detta kändes som att bli friskförklarad, så svarade hon "men skillnaden är att jag aldrig har trott att du varit sjuk". Och det var så otroligt fint. För visst är det så? Det har aldrig varit något fel på mig. Det är alla hjärnspöken och all mobbning som har fått mig att tro det. Under tre års tid trodde jag att det var något allvarligt fel på mig, att jag inte dög och att jag var fullkomligt otillräcklig. Tänk er att känna det VARJE DAG i tre år. Ni förstår inte hur mycket det bryter ned en och tär på psyket. Man känner sig som ett stort misslyckande, totalt värdelös. 

Jag minns när vi började med sorgbearbetningen och jag fick göra ett förlustdiagram. Det är ungefär en lista på de förluster/jobbiga/hemska händelser som jag varit med om och som fått mig att må dåligt. När listan var färdig sa jag "jag fattar inte hur jag orkade med allt detta" och svaret jag fick utav min psykolog fick mig att börja illtjuta. "Du gjorde ju nästan inte det heller", svarade hon. Och hon hade ju så jävla rätt. Det var så nära att jag inte längre orkade kämpa, men jag är evigt tacksam över att jag gjorde det.

Jag har lärt mig så otroligt mycket under denna resan och jag är tacksam över all den hjälp jag har fått. Sorgbearbetningen har verkligen förändrat mig helt - när jag ser tillbaka på hur jag var som person för ett och ett halvt år sedan känner jag inte igen mig själv. Idag vet jag varör jag mådde som jag gjorde och varför jag kände som jag gjorde. Några exempel på förändringar är att jag då hade ENORM prestationsångest gällande ALLT, hade extremt svårt för förändringar (exempelvis när folk inte kunde bestämma sig eller när planer ändrades) och blev otroligt arg över små saker. Jag blev även ofta otroligt besviken på mig själv när jag inte kunde leva upp till den personen jag ville vara. Idag vet jag att allt det berodde på att jag inte vill bli sviken eller känna mig otillräcklig. Jag ville alltid vara mitt bästa jag, alltid vara alla till lags och vara BÄST, för annars var jag rädd att alla skulle lämna mig och att jag - återigen - skulle bli sviken.

Idag älskar jag mig själv och är stolt över vem jag är, vilket är motsatsen till vad jag var för ett halvår sedan. Idag vet jag att jag duger och att det inte är något fel på mig. Att jag inte behöver ändra mig för någon annans skull eller dansa efter någons pipa bara för att få vara med i gänget. Jag har utvecklats till en helt ny person med helt andra värderingar och sätt att se på saker. Jag lägger idag ingen energi på bråk eller skitsnack vilket jag gjorde innan. Jag har nu lärt mig vikten av att VÄLJA SINA STRIDER, vilket jag inte kunde innan utan ville ta varje strid och se till att personer fattade rätt. Jag har blivit en större person och har insett att min energi är för värdefull för att slösas på små bråk. Idag är jag mycket säkrare i mig själv och behöver ingen annans bekräftelse för att veta att jag duger. 

Jag hade kunnat vara arg på personenrna som fick mig att må som jag mådde, men att älta gynnar mig inte. Jag tycker idag att de personerna är luft för mig. Nej, de är inte ens det, för jag behöver dem inte för att överleva. De är absolut ingenting förutom en fjuttig fas i mitt liv som på längre sikt fick mig att bli en mer självsäker och stark person. För på något sätt är jag ändå tacksam över vad jag har fått gå igenom, trots att det var jobbigt där och då. Jag hoppas och tror att dessa personer också kommer att växa upp en dag och inse att det de gjorde hade hemska konsekvenser, men det är inte upp till mig att få dem att inse. Jag tror starkt på att karma sköter den biten. 

 Idag vet jag mitt egna värde och att jag duger precis som jag är. Idag är jag 60 dagar skadefri och en riktigt jävla fighter. Min psykiska ohälsa och det som skapade den har satt sina spår, men vägen ur det dåliga måendet har satt större och mer betydande spår. Jag har genom sorgbearbetningen fått rätt metoder och verktyg som kommer att gynna mig hela livet och hjälpa mig genom framtida svårigheter. Jag är så fruktansvärt jävla stolt över mig själv och hur långt jag har kommit. Jag har gått igenom ett helvete och kommit ur det tusen gånger starkare - det är mina ärr och min tatuering föralltid ett bevis på. 
 

Ta hand om varandra och var snälla mot varann. Lev i nuet, jaga inte upp er över småsaker och gör det ni blir oh-so-happy av,  för livet är så otroligt jävla skört. Ta vara på varje minut. <3

EN FJÄRILS VINGSLAG

"Står i anfallsläge under asfaltsträden.
En dag ska jag flyga, över alla er
Tänker aldrig mer falla ner.
Jag tänker aldrig mer falla ner."
 
Mitt hjärta går sönder när jag ser denna videon.
 
 
 
Ännu en gång förvånas jag över hur människor kan få för sig att behandla andra så jävla dåligt. Mobbning är något av det värsta som finns. Lyssna på texten i denna låten, så otroligt fint och tyvärr sant.