Det var längesen jag skrev här, ett riktigt inlägg liksom. Och det beror på att jag mår bra. Riktigt bra. Pirr-i-magen-kär-i-livet-bra. Jag känner inte samma behov av att ventilera här, som jag gjorde när jag var nere i min depression. De dåliga perioderna finns fortfarande, men mildare och kortare. Tack vare terapi och hårt arbete med mig själv. Och så klart tack vare vänner och familj. Men jag ska inte förringa mitt egna stenhårda arbete med min psykiska och själsliga hälsa. Jag har arbetat så hårt för att förstå mig själv, hur det jag blivit utsatt för har påverkat mig och hur jag kan växa starkare av det. En vandrande klyscha, ellerhur?

Jag vet att jag någon gång i framtiden kommer behöva gå i traumabehandling för våldtäkten (2017) och otroheten (2020), men just nu känns det omöjligt att riva upp såren som precis börjat läka. Jag har insett att jag ständigt försöker rationalisera allt som händer, och sällan ger mig själv utrymme att faktiskt bara känna - utan att tänka. Så det övar jag på. Jag övar också på att bli arg, inte bara ledsen. Låta mig själv bli arg, förbannad, känna hat. Det är faktiskt väldigt befriande. Att åka till ett rage-room står på min bucketlist!

Jag övar även på att inte förminska mina egna känslor genom att jämföra & tänka att ”så många har det värre..”, vissa blir utsatta för otrohet när de har hus & barn..” osv. Det händer något med en, när man blir utsatt för flera månaders manipulation och lögner. Gaslightning och lögner så bra att man tror att man är sjuk i huvudet som ens vågar misstänka något. Det var inte bara tilliten & självkänslan som tog stryk för min del, utan hela personen jag var fallerade och kvar fanns ett tomt, ledset skal. Ett skal som jag det senaste 1,5 året försökt fylla med allt det där som är jag.

Jag sörjer inte länge relationen med personen som utsatte mig för detta, utan jag sörjer personen jag var innan allt hände. En tjej som litade på och trodde det bästa om alla. Som gärna släppte in folk i sitt liv. Jag jobbar fortfarande mycket på att förstå att alla inte är ute efter att göra mig illa, lura eller förödmjuka mig. Att lita på att folk tycker om mig när de säger att de tycker om mig. Att inte vara misstänksam och osäker på vänskaps-och kärleksrelationer. För det är inte lätt att ha en relation med en sådan person. Jag sörjer också livet jag trodde att jag skulle ha, personen jag ville bli. Någon som arbetar med ungdomar som kanske blivit utsatta för sexuella övergrepp eller otrohet. Men kommer jag kunna jobba med det, när jag själv inte läkt? Jag tar examen om ett halvår, är jag redo då? Eller har dessa idioter till killar förstört det? Isåfall är det förbannat orättvist.. Ibland håller sådana tankar mig vaken till tidigt på morgonen, men jag blir inte klokare för det.

Men de svåra perioderna har blivit färre och jag har blivit lyckligare, starkare och lite argare. Kär, också!!! Och livet är fint. Även att jag kan bli oroligt frustrerad över att jag inte minns något mellan oktober 2020-april 2021, att jag kan sakna ihjäl mig efter mina katter, att jag ibland behöver orimligt mycket bekräftelse och att vissa nätter är olidligt långa - så är livet jävligt fint, och jag mår bra. Jag är så stolt över mig själv. Jag kämpade mig framåt med huvudet högt och karma tog hand om resten.

Senaste dagarna har bestått av räkor, minigolf, filmmys, hundgos och kvalitetstid med familjen. Älskar <3

Mys i mängder med familj och vänner. Min älskade vän & soultmate Johanna har fyllt 25 och det firades självklart. Var en ära att få hjälpa till med allt fix innan, ordna lite lekar och sen även det underbara firandet. Blev även en otroligt rolig utgång i lördags. Söndagen inleddes med bakishäng i soffan med 3 fina tjejer och vilodag efter det. Som pricken över i:et har min fina Amelia varit på besök också, så himla kul! En helt underbar helg. Är verkligen blessed som har såhär otroliga människor i mitt liv <3