När man är i sorg känns det som att hela livet stannar upp. Som att allas liv också borde stanna upp för att man själv står still. Men så är det ju inte. Alla andra lever vidare och så småningom får man själv insikten att man måste göra samma sak. Gå upp ur sängen, borsta tänderna, klä på sig, träna, sätta sig på en uteservering, prata ut med en kompis, plugga, lära sig att släppa taget om personer man älskar. Allt rullar vidare, andra lever på som vanligt trots att ens egna värld rasat samman. Och det gör så jävla ont, men det sägs ju att tider läker alla sår.

Ett sista farväl av min älskade farfar <3

Flyttat hem till mina föräldrar och ska stanna här hela veckan. Äter gott, är ute och går långa promenader, mediterar, pluggar, gymmar och njuter av att slippa bo ensam. Vi behöver varandra extra mycket nu denna veckan. Min älskade älskade familj, är så tacksam över dem. Och tacksam är jag även över vädret, skatteåterbäringen och att Paradise Hotel äntligen börjat. Hoppas att ni mår fint, jag mår ändå helt okej ändå. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”, eller vad Håkan nu sa!