”Jag har aldrig känt mig såhär vilsen, ledsen och utmattad som jag gjort nu i slutet av 2020. Men på samma gång heller aldrig känt mig så förväntansfull”, skrev jag i samband med förra nyåret. Nu har det gått ett helt år. Det långsammaste men ändå fortaste året någonsin.

2021, vilket jävla år va? Likt 2020 var det ett år med höga toppar och riktigt djupa dalar. Jag gick in i 2021 som en väldigt vilsen och ledsen tjej med ett brustet hjärta efter att ha blivit utsatt för enorma svek. Inte visste jag då att en rad fler heartbreaks väntade. Dödsfall och begravningar, nerlagd polisutredning och andra grejer som försvårat min läkningsprocess.

Som jag varit ganska öppen med så gick min älskade farfar bort i cancer i slutet av februari. Det är en helt ny sorts sorg som för mig varit väldigt obegriplig. Konceptet med döden, att jag aldrig någonsin kommer få träffa honom igen.. Jag börjar gråta bara av att skriva det. Jag har väldigt svårt att förstå, fortfarande. Men vi fick ett otroligt fint farväl av honom och min farfars bortgång har fört min redan väldigt sammansvetsade familj ännu närmre varandra. Vi har torkat varandras tårar, skrattat åt minnen med farfar och helt enkelt hittat tröst i varandra. Likaså förde min bonusfarfars bortgång oss närmre varandra. Det har varit ett otroligt tufft år för min familj men det är verkligen nu jag fått bevis på att vår kärlek till varandra är den starkaste som finns. Inga pengar i världen hade kunnat köpa kärlek, lojalitet och omtanke lik den i min familj. Och det är jag inte bara tacksam över utan också otroligt stolt. De är mina stöttepelare, biggest supporters och bästa vänner - och jag är deras.

Någon gång i våras kändes livet plötsligt lättare. Jag hade bott in mig i min nya lägenhet, hade två begravningar bakom mig, nya bekantskaper och en insikt i vad jag precis hade överlevt och tagit mig igenom. Det gick att andas igen och sorgen över allt som hänt det senaste året var inte lika påtaglig. Det gick bra i skolan, jag umgicks med ett nytt umgänge där jag kände (och känner) mig som hemma och jag mådde väldigt bra. Efter våren kom en helt magisk sommar. Jag kan inte tacka alla nog som gjorde sommaren 2021 till den bästa på väldigt länge. Alla sena solnedgångar och tidiga soluppgångar. Goda drinkar på stranden, skratt och samtal som fick en att tro att sommaren skulle vara för evigt. Kärlek i den allra renaste form. Den där pirrande känslan av att hela livet ligger framför en och att visst fan kommer allt att ordna sig och bli bra, så länge jag har dessa människor vid min sida.

Hösten kom och mitt mående svängde vilt i både toppar och dalar. Fick ny medicin och började på min praktikplats vilket fullkomligt räddade min höst. 10 veckor som kurator på psykosvården och en helt ny inställning till livet. Jag fick en käftsmäll när jag började praktiken och helt plötsligt fick möta riktigt sjuka människor mitt i livet. En helt ny ödmjukhet och tacksamhet inför människor i min omgivning. Respekt för att psykisk ohälsa sällan syns på utsidan och en ny förståelse för vad jag vill lägga min tid och energi på. Jag har vuxit så mycket och lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt, vilket jag är otroligt tacksam för - både i min yrkesroll och i mitt privatliv. Jag har insett att livet verkligen är vad man gör det till. Och att livet samtidigt inte tar någon hänsyn till ens planer, för livet händer ändå oavsett om man vill eller inte. Så det är viktigt att vara flexibel, lära sig acceptera förändring och våga "go with the flow". Lättare sagt än gjort för något med ett stort kontrollbehov (jag), men jag har aktivt valt att jobba med mig själv och mitt mindset för att kunna klara av när livet inte riktigt blev som jag hade planerat det i mitt huvud. Ibland är ens partner otrogen, någon går bort i cancer, man måste sälja sina husdjur, en kompis visar en sida man kanske inte uppskattar, planer blir inställda och det är så livet är. Det suger men man överlever. Man måste låta det vara jobbigt, utan att fastna i allt det jobbiga. Livet händer och man måste sluta oroa sig för allt det där man inte kan kontrollera. Någon annans kärlek eller vad någon annan gör kan man inte kontrollera, man blir bara galen och utmattad om man försöker. Det är inget man lär sig förrän man själv befinner sig i det. Och trots att det var otroligt tufft är jag tacksam över alla lärdomar det gett mig.

2021 har varit ett underbart år, det måste jag ändå säga. Det känns som jag fötts på nytt. På något sätt rest mig ur allt det nattsvarta som kantade slutet av 2020 och början av det nya året. Jag har fått vara med om så otroligt mycket i år. En flytt ensam till en ny stad, en alldeles egen lägenhet och med detta helt nya umgängen där jag verkligen känner mig hemma. Där jag har min plats och där jag är behövd, uppskattad och omtyckt. Jag hade mitt livs bästa sommar, vågade börja dejta, testade på mitt drömyrke som kurator och framför allt så lät jag mig själv att gå vidare. Jag vågade släppa taget om det där sista ur mitt gamla liv som jag älskade så innerligt. Men tillslut var det dags att fullt ut hänge mig till mitt nya liv och mitt nya jag. En tjej som absolut gått igenom mycket, men inte låter sig definieras av det. En tjej som vågar älska, lita på folk och vara lycklig utan en konstant rädsla och ångest för att bli sviken eller lämnad igen.

Jag har fortfarande så väldigt mycket kvar att sörja och bearbeta, men är inte längre kvar i sorgen. Jag mår bra och kan uppskatta allt det fina som kom ur det dåliga som hände. Jag har kommit närmre min familj än någonsin, hittat vänner som ger mig så otroligt mycket energi och kärlek, och jag har börjat trivas i mitt eget sällskap. Något jag aldrig trodde att jag skulle göra när jag låg vaken 03 i en mörk lägenhet i Eksjö med panikångest och en längtan efter att allt bara skulle bli som vanligt. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv under detta året och har en helt ny förståelse och respekt gentemot mig själv. Tänka sig va, jag älskar mig själv så himla mycket att jag väljer att söka hjälp för att kunna må som allra bäst. Om det inte är self-care så säg!

Mina största lärdomar i år måste absolut vara att det klyschiga ”tiden läker alla sår”, verkligen stämmer. Och att det är helt okej att inte orka bära allt själv. Ingen orkar det. Så länge man håller kvar vid sorgen blir man aldrig redo att gå vidare och ibland behövs det hjälp för att kunna bearbeta och komma över traumatiska händelser, även för en person som är superstark och vill klara allt på egen hand.

Jag har också lärt mig vikten av att våga vara ensam och möta sina tankar och sin ångest, för om man ständigt flyr till familj, vänner eller ny partner kommer man aldrig aldrig att lära sig hantera det där jobbiga. Och sedan är det otroligt viktigt att aldrig använda en annan för att komma över någon annan. Det skadar mer än vad det hjälper.

Jag har även lärt mig att inte ta allt så himla personligt. Folk gör sällan saker för att vara elaka. En otrohet har absolut ingenting med den som blir utsatt för det att göra. Det handlar enbart om problem hos personen som är otrogen. Det tog mig lång tid att inse. Lika lång tid tog det att inse att det är så otroligt viktigt att sätta gränser och inte förlåta någon bara för att den visar ånger. Det har varit sjukt svårt för mig. Och sedan när man förlåter, att sätta de gränserna hos sig själv att förlåta för sin egen skull - inte för att släppa tillbaka personen nära inpå och låta den kontrollera en. Man kan inte älska för två. Ett tag kanske, men inte i längden. Oavsett hur mycket man älskar en person kan man inte glömma bort att värdera och älska sig själv samtidigt.

Till sist har jag också lärt mig att alla inte kommer kunna möta mina förväntningar, på både gott och ont. Och det innebär inte nödvändigtvis att jag ska sänka mina krav och förväntningar, men kanske vara mer förstående för mig själv och andra och ha i baktanke att kärlek och hur man visar det ser väldigt olika ut. Vi vill så gärna ha likadan kärlek som vi ger eftersom att det är den enda kärleken vi känner till, och när andra visar kärlek på annorlunda sätt blir vi förvirrade och kanske rent av besvikna. Det betyder inte att de inte älskar oss.

Jag hoppas att 2022 blir ett fint år fyllt av glädje, kärlek och healing tillsammans med familj och vänner. Ännu mer träning och meditation, både för det fysiska och psykiska. Jag hoppas på festivaler och konserter, ett jobb inom psykiatrin och allt det där som får hela kroppen att kännas som sockerdricka. TACK 2021 och alla som fick mig att orka, nu tar vi oss an 2022 starkare än någonsin. "The only way is up", glöm inte det.

Jag är så otroligt stolt över mig själv och den resa jag gjort under 2021. Att gå från att inte se någon mening med att kämpa vidare till att fullkomligt älska livet. Ett enormt tack till alla som hjälpt mig på vägen, och ett ännu större tack till mig själv som gjort mestadels av denna resan ensam. Alla sena nätter med panikångest, alla gånger jag fått tvinga mig själv upp ur sängen, jobbat med mitt mindset, vågat söka hjälp - då har jag alltid varit ensam. Och jag klarade det.

Nu ska jag dansa ut detta fantastiska och lärorika år tillsammans med mina älskade vänner <3

Hur har ditt 2021 varit?
Ett jävla skitår och samtidigt helt otroligt underbart och utvecklande, fyllt av utmaningar och kärlek. Mer utförligt om mitt år kommer i ett senare inlägg!

Gjorde du något i år som du inte gjort förut?
Ja, gud ja! En himla massa grejer. Men det största är väl att jag för första gången i mitt liv har bott ensam!

Vilka datum från 2021 kommer du alltid minnas?
Dagen min farfar gick bort samt dagen för hans begravning och urnsättning. Midsommar, veckan på Gotland, när jag började min praktik och när jag hade mitt första egna samtal som kurator. Bland annat!

Vad fick dig att må bra?
Mina vänner och min familj, långa promenader och bra böcker, roadtrips, TikTok och min praktik.

Vad önskar du att du gjort mer utav?
Jobbat, haha.. Men har varit väldigt behövligt att ta detta året och vila, andas och ta det lugnt.

Några nyårslöften?
Hmm.. läsa fler böcker, meditera mer och gå en yoga-klass, shoppa mer på second hand och inte färga håret hemma, haha!

Några planer för 2022?
Ganska svårt att ha planer i och med corona. Men förhoppningsvis blir det utlandsresor och festivaler!

Mellandagsrean är igång för fullt och jag tänkte dela med mig av mina favoriter!

Stronger:

Jag fick de beiga tightsen i julklapp och de är verkligen magiska! Sitter så otroligt bra och är riktigt snygga. Så jag är sugen på att beställa hem de blå också.

Cocopanda:

Hittade några av mina gamla favoriter som nu kostar under 100 kronor. Concealer, ögonskuggspalett och min all time favoritmascara!

Hemtex:

Massvis av snygga bäddset är på rea just nu. Tror faktiskt att jag ska unna mig något av seten ovan. Antingen det beiga i satin eller det bruna i flanell.. Beslutsångest!! Båda är såå fina.

Nelly:

Har hittat så mycket snyggt på Nellys rea. Exempelvis: Levi's Jeans, ursnygg kappa och Nike Sneakers - allt på 50% rea!