Att vara stark och modig?

De senaste dagarna har jag varit omringad av personer som har tillåtit mig att få prata av mig. Tänka högt. Få sörja. För jag har aldrig fått sörja detta innan. Och mötet hos kuratorn fick mig att inse det. Jag har insett att jag med all rätt får vara arg och tycka att livet är orättvist, för det ÄR orättvist. Jag får sörja det som hänt och jag får sörja att det är en så himla lång väg kvar att gå. Och det har jag fått göra de senaste dagarna tillsammans med nära och kära.

På mötet i torsdags berättade jag om ilskan och frustrationen över att han lever vidare som vanligt, medan jag fortfarande nu 3 år senare är ledsen. Det är inte rättvist och det stör mig så mycket. ”Det ÄR orättvist, för han tog en del av dig som du måste jobba otroligt hårt med att få tillbaka” sa min kurator. Och visst är det så. Jag tror att min självbild har tagit mest stryk av detta, och det är vad jag tycker är jobbigast.

Folk säger i all välmening att denna händelsen har gjort mig stark. Så varför har jag känt mig som allt annat än stark? Innan allt detta, DÅ var jag modig och stark. Om något så tog han ifrån mig det. Så har jag känt i alla fall. Jag har hatat att känna mig svag. För jag hade en sån tydlig bild av hur jag skulle reagera vid ett övergrepp. Skrika, sparka, riva för att sedan anmäla och få professionell hjälp. Det är bilden som jag hade av en STARK människa. Sedan blev min verklighet annorlunda, och jag som tyckte att jag var stark och modig började tvivla. Min självbild förstördes totalt. Det tar så jävla lång tid att bygga upp, men jag är en bra bit på vägen nu.

Inatt var jag ute och gick med min faster i två timmar och pratade om allt detta. Och vid ett tillfälle frågade hon om ifall jag kunde resa tillbaka i tiden och göra något annorlunda, hade jag orkat anmäla då? Hade jag orkat bryta med hela min vänskapskrets bara för att slippa honom? Hade jag orkat berätta för mina lärare om varför jag var så otroligt ledsen? Då svarade jag att nej, det hade jag inte orkat.. Då sa hon något som jag kommer att bära med mig hela livet.

”Vid den tidpunkten i ditt liv så gjorde du allt i din makt för att överleva. Just då hade du inte kunnat göra mer. Bara för att du kanske hade agerat annorlunda idag betyder det inte att du var svag då. Du var så stark du kunde vara just där och då.”

Det är så häftigt att sakta börja inse. Jag jobbar varje dag på att ta till mig av allas fina och kloka ord. Jag känner inte längre att det är mitt fel, men ilskan och frustrationen finns fortfarande kvar. Jag vill inte må dåligt över detta nu. Men som min kurator sa, att om man har obearbetade trauman så kommer kroppen att säga till när man är redo att bearbeta dem. Och nu har min kropp sagt till. Så jag ska ta vara på detta, för jag vill verkligen.

Jag längtar till den dagen då detta är en lärdom, en historia om hur jag blev ännu starkare och ännu modigare. Men jag är inte där än, och det måste få vara okej. Igår umgicks jag med en saknad vän, familj, släkt och grannar. Idag ska jag dricka vin med vänner från klassen. Jag mår bra, väldigt bra faktiskt <3

  • Tankar

Gillar

Kommentarer

ineees
ineees,
❤️❤️❤️❤️❤️❤️ skickar massa kärlek och styrka. Man gör alltid det bästa med det man har i stunden. Ingenting är ditt fel. Kom ihåg det❤️
nouw.com/ineees