Blev 2017 mitt år?

Det är så svårt att försöka sammanfatta ett helt år, lika svårt som det är att greppa att ännu ett år faktiskt har gått. Det känns verkligen som att det nyss var första januari och jag hoppades på att 2017 skulle bli MITT ÅR. Jag vet inte riktigt om det blev så. På vissa sätt kanske, på andra sätt inte. Är det möjligt att ha sitt bästa och ett av sina värsta år samtidigt? För isåfall var 2017 det för mig.

Det första jag tänker på när jag blickar tillbaka över året som gått är att det varit ett otroligt jobbigt år fullt med motgångar, men så är det väl egentligen inte. Att jag har mått dåligt och periodvis extrem dåligt tror jag har märkts här, även att jag aldrig nämnt anledningen till det. Men det tänkte jag göra nu. Detta är inget jag har pratat om såhär öppet tidigare, och det är inte heller något jag vill prata om, vilket jag hoppas att alla kan respektera det oavsett om vi står nära varandra eller inte.

I samband med midsommar blev jag i alla fall utsatt för ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt. Hur mycket man än läst om det innan så är man aldrig någonsin förberedd på att något sånt ska hända. Det ledde till långt fler konsekvenser än jag kunde tänka mig och det påverkade mig så otroligt, otroligt mycket. Jag förlorade både tillit, självkänsla och "vänner" som valde att se att det som hände var mitt fel och ingen annans. Ni har säkert hört tusen historier om victimblameing och det är verkligen så jävla hemskt, att inte bli trodd och framför allt bli tillsagd att det är ens eget fel. En faktor som spelat stor roll i detta är att personen som utsatte mig för detta var, och delvis fortfarande är min vän, och även är vän med i princip alla mina andra vänner. Just detta gjorde det så himla svårt för mig. Att veta att personen egentligen är en "snäll kille" krockade så himla hårt med den handlingen och det gjorde allt så fruktansvärt jobbigt och komplicerat. Och det ledde som sagt till att jag förlorade många vänner. Jag förstår att detta är svårt för er att förstå, för det är lika svårt för mig. Det är så himla lätt att säga att "jag hade minsann hatat personen som utsatte mig för något sådant", men det är inte så lätt när personen är ens vän. Och dessutom alla dina andra vänners vän. Jag vet inte, jag har svårt att förklara, samtidigt som jag känner att jag kanske inte alls behöver förklara mig. Folk som inte varit utsatta har ingen rätt att yttra sig, men hur sannorlikt är det att det skulle hända när man bor i en liten stad där alla känner alla, och alla verkar ha ett enormt behov av att yttra sina vidriga åsikter?

Detta hände i alla fall i slutet av juni och påverkade mig långt efteråt. Det gör det fortfarande och jag tror att det alltid kommer att påverka mig till viss del. Det var först några månader efteråt som jag verkligen insåg att det faktiskt hade hänt. Allt som hände i samband med detta gjorde mig extremt stressad och fick mig att bli väldigt deprimerad, vilket resulterade i att jag tappade motivation till exakt allt. Jag ville helst bara ligga i sängen och orkade inte göra någonting, inte ens de saker som jag innan tyckte var roligt. Orkade inte träna, sminka mig, lyssna på poddar, umgås med folk eller blogga. Jag orkade verkligen ingenting och ville bara vara själv, men då blev allt ännu värre. Idag mår jag bra, det gör jag verkligen. Min familj, mina vänner och andra har hjälpt mig otroligt mycket. I och med #metoo fick jag det stöd många så kallade vänner aldrig gav och jag fick veta på riktigt att det verkligen inte är mitt fel och att jag inte är ensam. Så jag mår bra, jag överlevde och jag kommer att komma över detta.

I samma veva som allt det hemska träffade jag en så himla fin kille. Är det inte livets största jävla skämt - att träffa en så bra person vid så en himla dålig tidpunkt? Trots allt som hänt mellan oss, så finns han fortfarande i mitt liv och är en så väldigt bra vän. Jag är så tacksam över honom och vår vänskap, och de jag har lärt känna i och med honom, för det har verkligen räddat mig i år. Och på tal om att rädda mig i år - mina underbara, underbara vänner, ni vet exakt vilka ni är. Vad hade jag gjort utan er? Jag är så lyckligt lottad att ha så fina vänner och att ha fått lära känna så många nya härliga människor i år. Hur ska jag någonsin tacka er för allt ni har hjälpt mig igenom?

Jag ser tillbaka till förra nyåret och inser att jag idag knappast umgås med någon av dem som jag firade in 2017 med. För detta år har jag sagt upp många vänskaper och prioriterat mig själv i första hand. Valt att välja bort dem som aldrig valde mig. Absolut ingenting illa mot någon som jag valt bort ur mitt liv, säkert bra personer allihop, men inte för mig - inte just nu i alla fall. Det är viktigt att välja sig själv och våga välja bort destruktiva vänskapsrelationer, oavsett om man har varit vänner länge och även om det påverkar andra vänskapsrelationer. För när man väljer att plocka bort någon ur sitt liv för sitt eget bästa så är det en sån himla skön och befriande känsla, mer put-yourself-first år 2018!!

2017 har varit fullt av fina stunder, som gett mig underbara minnen att bära med mig i mörka tider. Nedan hittar ni några highlights från året som snart lämnar oss <3

2017 var så otroligt fint och faktiskt revolutionerande på så många plan, både individuellt och för samhället och dess utveckling. 2017 började med kvinnomarscher i rosa hemstickade ”pussy hats” i protest mot USAs nyvalda president, och avslutades med #metoo revoultionen som har hjälpt så många tjejer världen över. Girl Power har fått en helt ny betydelse och jag är så himla stolt, glad och tacksam över att jag får vara med om detta och kämpa tillsammans med så många andra.

I början av året läste jag en text där det stod ”I hope you find what you are looking for in 2017”, och det gjorde jag verkligen. Jag hittade mig själv. Hur klyschigt låter inte det? Men så är det. Även att det innebar att behöva gå igenom ett helvete och säga upp kontakter som jag trodde skulle hålla hela livet. I år hittade jag mina absoluta styrkor och svagheter, mina hjärtefrågor och min passion. Jag hittade nya vänner och intressen, kärlek och framför allt glädje med livet. Jag tog mig själv från botten och jag är så nöjd med vart jag står idag. Som mitt motto under 2017 har varit: the only way is up. 2017 kanske var mitt år ändå?

Mina främsta mål för det nya året kommer att vara att jobba på, med och för mig själv. Prioritera mig själv i första hand och omge mig med personer som höjer mig. Upptäcka, utforska och uppleva saker som utvecklar mig som person. Jobba på mitt tålamod och min ångest, inte vara rädd att göra fel och inte bry mig om andras åsikter så mycket. Jag vill kämpa för mina hjärtefrågor och syssla med det jag gillar allra mest. Resa, festivala, fota, skriva och dansa. Jag vill ta tag i bloggen och få den ännu bättre, för jag älskar ju den så mycket. Att skriva här är min bästa terapi. Jag vill börja dansa igen, hitta tillbaka till träningen som jag en gång tyckte var det roligaste i livet och jag vill se många härliga artister live. Jag vill ta studenten med bra betyg och uppleva hela studenttiden tillsammans med mina bästa vänner. Och så himla, himla mycket mer. Så 2018 - please be good. Bli det bästa året hittills. Du har alla förutsättningar för att bli det. Utlandsresor och festivaler som jag älskar, sista terminen i skolan och STUDENTEN.. Wow. Jag ser så mycket fram emot ett år fullt av förändringar, nya utmaningar och upplevelser, kärlek i mängder och power. Nu gör vi 2018 till det bästa året, are you with me?

Gillar