Att krascha på botten och sakta ta sig uppåt är något jag sysslat med de senaste 3,5 månaderna. Jag har fortfarande en lång väg att gå, men kan idag med handen på hjärtat säga att jag mår bra. Inte bäst, inte frisk, inte fri från ångest. Men jag mår bra. Och i detta inlägget tänkte jag försöka dela med mig av lite tips, i alla fall vad som fungerat för mig i min resa mot denna depression. Och jag hoppas kunna hjälpa i alla fall någon!

Ta hjälp.

Det är otroligt svårt att erkänna för sig själv att man är i behov av hjälp, antingen av närstående eller utomstående. Men att inse det och att faktiskt acceptera hjälp är mitt viktigaste råd till er som mår dåligt. Det är inget pinsamt i att inte orka bära allt tungt ensam. Och tankarna blir stora, svarta ihoptrasslade garnnystan när man bara har dem i sitt huvud utan att kunna ventilera med någon.

Jag insåg ganska snabbt att jag var i behov av att prata med någon och jag har personligen tyckt att det varit väldigt skönt att prata med en utomstående. En kurator som inte har någon relation till mig eller personer/händelser jag velat prata om. Där har jag kunnat prata fritt, använda vilket språk jag vill och få ur mig alla känslor. Det är också väldigt nyttigt att få stöd, råd och lyssna på en professionell persons åsikter och infallsvinklar.

Jag gjorde så att jag kontaktade ungdomsmottagningen där jag bor via 1177 och fick tid snabbt. Att söka hjälp går även göra genom att ringa vårdcentralen, men jag som inte orkade ringa kände mig mest bekväm med att skicka ett meddelande via 1177. Där behöver du inte ens skriva varför du vill ha hjälp, utan bara att du är i behov av samtal. Sedan har jag haft fysiska och internetbaserade möten med min kurator, och det har verkligen hjälpt mig. Hon har varit helt fantastisk och fått mig att förstå mina egna tankar och känslor på ett nytt sätt som gjort att jag orkat och utvecklats. Hon har varit med mig och handlat mat, erbjudit sig att ringa närstående eller följa med till sjukhus och polisförhör. Jag är så tacksam över henne.

Genom samtalen med kuratorn kunde jag senare få hjälp av läkare där jag fick mina mediciner. Och hur negativt inställd jag än var till ångestdämpande tabletter ska jag inte sticka under någon stol med att det verkligen hjälper. Sedan är det väldigt viktigt att ha kontakt och uppföljning med läkare för att se vad som funkar bäst då sådant är väldigt individuellt. Men snälla, ta hjälp!! Läkarkontakt får du genom att ringa din närmsta vårdcentral eller genom att kontakta 1177.

Släpp inte dina rutiner.

Denna punkt har varit väldigt svår för mig och jag kan tala från hur det är att fullständigt släppa alla rutiner och bara ligga under täcket i flera veckors tid. Det är inte bra, alls. Trots att det i viss mån är behövligt när man mår dåligt och går igenom exempelvis en sorgeprocess. I början sov jag inget alls, snittade 3 timmar per natt. Efter en månad sov jag konstant, och var istället vaken 4-5 timmar per dygn. Inget av detta är bra men i stunden behövdes det. Jag åt knappt ingenting och var sällan utanför lägenheten. Så i och med min praktik blev jag tvingad till rutiner och det är jag oändligt tacksam över, det kunde inte kommit mer lägligt. Jag mår så mycket bättre av att gå upp på morgonen, sysselsätta mig fram till eftermiddagen, äta ordentlig mat, få frisk luft och sedan lägga mig i sängen endast för att sova.

Att behålla rutiner trots att man bara vill begrava sig i sängen är svårt, men detta hjälpte mig:

- Skriv listor att checka av, även så simpla saker som att borsta tänderna eller duscha. För sådant kan kännas otroligt svårt när man mår dåligt.

- Laga matlådor. När du väl orkar laga mat, gör mycket. Se till att någon kan följa med dig och handla, kanske även hjälpa dig att laga maten. Det är mycket enklare att äta när matlådor står färdigt i kylen! Och se till att laga mat du älskar.

- Lägg ifrån dig mobilen. Stäng av notiser, radera instagram. Ta bort stressmoment och saker du inte MÅSTE se just nu. Sätt istället på en Disneyfilm eller kolla på söta djur på youtube. Det hjälpte mig!

- Var inte ensam hela tiden. Omge dig med familj och vänner i den mån du orkar. Prata telefon för att komma på andra tankar, FaceTime eller via Facebook. Se till att träffa folk och inte bara sitta hemma ensam med dina tankar. Jag har fantastiska vänner som till och med skrivit ”dagsplaneringar” till mig för att hjälpa mig med mina rutiner. Haft kontakt med mina föräldrar via telefon flera gånger om dagen och i perioder bott där för att på så vis få in rutiner och slippa vara ensam.

Prioritera dig själv.

Tillåt dig själv att vara egoistisk och att tänka på ditt välmående i första hand. Gör saker du mår bra av, var inte kontaktbar hela tiden, ta hand om dig själv. Logga ut, ta en powernap, ät tårta en onsdag, måla naglarna 20 gånger om dagen om det får dig att må bra. Respektera dig själv nog att vara din första prioritet.

Ha inte så höga krav på dig själv. En dag kanske du inte orkar gå ur sängen, en annan dag kanske du orkar gå en promenad. Försök ta dagen som den kommer men se samtidigt till att ha något roligt varje vecka att se fram emot. Helst varje dag! Det kan vara att ett nytt avsnitt av din favoritserie släpps, eller att du ska prata i telefon med en kompis vid 17. Kanske ska en youtuber du gillar släppa ny video på onsdag, eller så släpps en bra podd på fredag? Sådana småsaker måste du ta till vara på, oavsett hur svårt det kan vara i stunden. Planera in minsta lilla roliga grej och försök fokusera på det!

Allt blir bättre.

Det är en sån klen jävla tröst när livet rasar samman och man inte orkar mycket mer. Men tiden läker alla sår och det blir bättre så småningom. Det är så viktigt att ha i bakhuvudet, eller som bakgrundsbild på mobilen. Påminn dig själv hela tiden om att saker blir bättre. Smärta är inte permanent, men suicid eller ärr från självskada är det. Hitta istället andra sätt att avreagera dig, få ut alla känslor på ett hälsosamt sätt. Gråt, skrik, gå ut och kasta porslin. Lyssna på hög musik, spring, prata om dina känslor. Gå på ett boxningspass om det är aggressioner du måste få ut. Sluta inte göra saker som du innan älskade att göra. Fortsätt baka eller gå till gymmet, fortsätt läsa böcker eller lyssna på poddar. Gör något litet varje dag som du mår bra av, och prata prata prata om det som tynger dig. Prata med folk tills du själv vill spy på dina egna ord som upprepas gång på gång. Prata om det så mycket att du till slut inte kommer känna ett behov av att göra det längre.

Och framför allt, kom ihåg att du hittills i ditt liv har överlevt 100% av dina dåliga dagar. Kom ihåg förra gången du trodde att du inte orkade mer, men så gjorde du det. Och om några år kommer du se tillbaka på denna perioden i ditt liv och tänka lika dant. Att ”fan vad bra jag är, som överlevde”. Tiden läker verkligen alla sår.

För sju år sedan fick jag den enorma äran att träffa I, en judinna som under förintelsen satt i fyra olika läger och till slut kom till Sverige, endast 30 kilo tung. I slutet av 2020 fick jag beskedet att hon har gått bort och i samband med hennes begravning valde jag och min morfar att skänka pengar till en organisation för Förintelsens Överlevare. Idag är det minnesdag, och som jag lovade I ska jag aldrig sluta minnas och berätta hennes historia.

Jag är evigt tacksam över att hon valde att öppna upp sig för mig och berätta allt det hjärtskärande hon varit med hon. En kvinna med ett hjärta av guld och ögon som bevittnat det allra värsta. Jag fick det enorma privilegiet att kliva rakt in i minnena på en person som faktiskt var där och fick se bilder från en kamera hon fått med sig när hon blev räddad. Hennes historia kommer att leva med mig och speciellt en dag som denna påminns jag om hur viktigt det är att minnas. Minnas hur otroligt grym världen kan vara och hur viktigt det är att kämpa för att historien inte ska upprepas.

Är det något I har lärt mig är det att viljan att överleva är starkare än allt annat. Att man kan gå igenom så obeskrivligt hemska händelser och ändå kunna se det fina med livet. Tron på äkta kärlek. Hon som var så full av liv och kärlek, trots hennes tunga bagage. Jag är återigen så obeskrivligt tacksam över vårt möte för 7 år sedan och idag känns hon extra nära. TACK, låt oss aldrig glömma.

Jag försöker verkligen stanna upp och klappa mig själv på axeln varje dag. Säga till mig själv hur otroligt stolt jag är över att jag klarat av de senaste månaderna trots att jag mått så fruktansvärt dåligt pyskiskt. Även detta har jag tagit mig igenom och jag kämpar varje dag för att jag ska må bättre. Och jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde i november-december, trots att jag nu mera har diagnosen depression på papper. Jag förvånas ständigt över hur mycket påfrestning psyket klarar av utan att kroppen fysiskt ger upp och bara fastnar i fosterställning i sängen. Samtidigt som jag gått igenom den jobbigaste perioden hittills i mitt liv har jag lyckats bli godkänd på alla tentor och examinationer i juridiken, hållit huvudet högt och faktiskt varit förvånasvärt snäll och förstående mot både mig själv andra inblandade. Och jag är så innerligt tacksam över min familj och mina vänner. Mitt mående och hur de i min närhet visat omtanke och stöd har varit ett sånt otroligt tydligt tecken på vilka personer jag verkligen ska tillåta att vara i mitt liv. Åh, jag vet inte vart jag ville komma med denna texten, förutom att säga att jag är så jävla stolt. Jag har varit på botten och trott att jag inte skulle orka mer. Men nu orkar jag, och det ska ju självklart firas med att imorgon få lite mer bläck på kroppen. Kom ihåg att vara snälla mot er själva och varandra, livet blir alltid alltid alltid bättre!