”Otrogen. Ordet smakar så jävla äckligt i min mun. Jag hör det upprepas men jag förstår inte innebörden. Min hjärna vägrar koppla vad som har hänt. Det svider i hjärtat och det svider i ögonen och det svider i handflatorna där mina naglar nästan fastnat nu. Jag kan inte gråta och jag vet att det beror på att jag är i chock.”

Det där skrev jag den 31 oktober 2020. Nu har det snart gått ett år och jag hade så gärna velat dela med mig av alla kloka tips och råd, allt bra jag lärt mig under årets gång. Men just nu kan jag inte komma på en enda grej. Så jag tänkte bara skriva allt det där som snurrar runt i hjärnan, i hopp om att må lite bättre efter att ha fått ner det i text. Ett väldigt ”naket” inlägg.

Det talas väl relativt mycket om otrohet. Hur fel det är och hur man bör reagera. Bara kolla på valfritt inlägg i valfri tjejgrupp på Facebook angående otrohet, så är kommentarerna fyllada med ord som ”kasta honom”, ”lämna!!” osv.. Jag tror de flesta har en ganska klar bild av hur de skulle reagera om de fick reda på att deras partner varit otrogen. Jag hade det, i alla fall. Att det skulle vara ilska, bestämda steg för att lämna med ett långfinger i vädret för att visa att fy fan, vilket misstag du begått.

Hur hanterar man då när man inte alls reagerar så? När det tar månader för ilskan att komma? När den bottenlösa sorgen totalt tar över ens liv och sömn inte finns på kartan? Hur hanterar man att hela ens hjärta skriker om att vilja förlåta och glömma, trots att hjärnan vet att det aldrig kommer att gå? Hur hanterar man att behöva sörja en person som att den vore död, trots att hen fortfarande i allra högsta grad lever?

Att bli utsatt för en otrohet önskar jag inte ens min värsta fiende. Det är hemskt. Utmattande och dränerande. Sömnlösa nätter, maktlöshet, skam, skrikgråt i kudden, känslan av att fullkomligt förlora förståndet. Mycket ”om” och ”men”. Men mest ”varför” och ”hur”. Hur kunde jag vara så dum som inte förstod vad som hade pågått under flera månaders tid? Och när jag väl började misstänka, varför lämnade jag inte redan då? Hur kunde JAG låta detta hända mot mig själv? Hur kunde jag vara så blind och gå på alla lögner? Varför förlät jag? Skam, skam och åter igen skam.

Hur berättar man för folk att en person man älskar mest av allt, har gjort något sådant? Hur lämnar man sin allra bästa vän och personen man ville spendera resten av livet med? Jag har inga kloka råd. Jag tror att jag har bockat av varenda ruta i vad man absolut inte borde göra i sådana här situationer. Men sedan, vem är någon annan att berätta hur man ska hantera ett sådant trauma och obeskrivliga sorg.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta mer än att tiden läker alla sår. Hur klyschigt är inte det? Men så otroligt sant. Det är så himla viktigt att låta sorgeprocessen ha sin gång. Förnekelse, ilska, bottenlös sorg.. Nästan drunkna i tårar, inte vilja varken somna eller vakna, slå sönder saker (eller ja..)..för att sedan en dag komma på sig själv med att ”herregud, jag har inte gråtit idag”. Att kunna ha bra dagar utan att känna skuld för att man inte är tillräckligt ledsen. Och senare, så småningom, blir de bra dagarna fler och fler, och de dåliga dagarna färre.

Jag har mycket kvar att sörja trots att det snart gått ett år. Främst sörjer jag förlusten av personen jag var innan. En person som kanske var ganska naiv, men såg det goda i alla och ville lita på människor. Det blev ersatt med trust issues så grova att jag knappt litade på mig själv. Ville inte släppa in någon i mitt liv, ingen fick komma för nära för då riskerade jag att bli sårad. Men det är a work in progress, JAG är a work in progress. Timtals samtalsterapi, långa promenader, tid med mina nära och kära och massvis med meditation. Meterlånga texter, mediciner och kloka tips och råd från både höger och vänster.. Att hitta hälsosamma copingmekanismer tog ett tag för mig, men är så tacksam över dem idag.

För det finns så himla mycket att göra för att det ska bli bättre. Men det är okej att inte orka, att behöva hjälp att bära och bearbeta all sorg. För tiden läker alla sår och så småningom kan man börja bygga upp sig själv igen. Det får ta tid, för sorg har ingen tidsgräns och sorgeprocessen är inte linjär. Det är okej att må bra ena dagen för att nästa dag känna att man kanske är tillbaka på ruta 1. Låt det göra ont, men stanna inte i smärtan för alltid. Det blir verkligen bättre.

Jag har medvetet valt att inte skriva om detta innan, på grund av respekt mest gentemot mig själv. Jag har mått för dåligt för att vilja dela med mig. Men idag kände jag att jag behövde få ur mig. Det har gått snart ett år. Jag mår bra idag, det gör jag. Jag sover om nätterna, äter på dagarna och behöver inte längre ta ångestdämpande medicin dagligen. Jag trivs med att bo själv, har underbart fina människor i min omgivning och har kunnat (för min egen skull) förlåta och börja gå vidare från det som hände. Denna händelse och allt som efterföljde kommer alltid att vara en del av mig och min historia, men jag vägrar låta den definiera mig. <3

För fem månader sedan gick jag sönder. Mitt hjärta slets ut, krossades totalt och hamnade på golvet i miljontals skärvor. Jag satt kvar där på golvet ett tag, i nästan fem månader. Jag försökte sakta plocka upp och limma ihop alla små sylvassa skärvor av det där som en gång var mitt hjärta. Men de stack hål i mina fingrar och gång på gång trillade bloddränkta skärvor ut igen. När jag lämnade bort katterna, sista natten i Eksjö, när farfar gick bort.. Till slut såg jag ingen mening med att försöka limma ihop hjärtat längre och tänkte att det kanske var bäst att leva utan.

En dag i slutet av mars vaknade jag och det kändes lätt att andas. Det kändes som att jag tog mitt första riktiga andetag sedan slutet av oktober. Som att jag hållit andan sedan dess. Jag kunde fylla lungorna igen. Frukosten smakade gott. Jag såg mig i spegeln och älskade det som syntes. Minnena kändes inte lika tunga och sorgen kändes inte lika påtaglig. Det gick att se tillbaka med lycka och glädje istället för ångest. Det var första dagen på fem månader som jag inte grät. Allt som varit tillhörde äntligen det förflutna. Och jag kände mig nöjd. Jag hade äntligen gjort allt i min makt för att rädda, lösa och fixa. Det enda som nu fanns kvar var att leva vidare.

Att släppa taget om en människa jag älskat så innerligt under en sådan lång tid är det svåraste jag gjort. I 160 dagar har det varit en enda lång kamp att se någon mening med att faktiskt orka leva vidare. Så mycket tårar. En stort krig inombords som ingen annan har en aning om. Alla utmaningar. Utmattningen. Ångest och självhat. Ilska. Kärlek. Men så kom en dag i mars då jag hade tänkt, känt och pratat färdigt om det. Tjatat hål i huvudet på alla jag träffade om just det där som hände för fem månader sedan, och allt som efterföljde. Nu fanns det inget mer att känna. Sorgen var borta och kvar fanns alla fina minnen och hopp om en bättre framtid.

En dag kändes det inte längre tungt. Tiden hade börjat läka alla sår. För fem månader har gått och jag har lärt mig så otroligt mycket. Upplevt så mycket. Jag har inga kloka tips eller råd kvar att ge. Men man överlever. Tillslut fanns det inget annat kvar att göra än att ta all den kärleken och älska mig själv, lika mycket som jag hade älskat honom. Jag lyckades äntligen laga mitt eget hjärta.

Att krascha på botten och sakta ta sig uppåt är något jag sysslat med de senaste 3,5 månaderna. Jag har fortfarande en lång väg att gå, men kan idag med handen på hjärtat säga att jag mår bra. Inte bäst, inte frisk, inte fri från ångest. Men jag mår bra. Och i detta inlägget tänkte jag försöka dela med mig av lite tips, i alla fall vad som fungerat för mig i min resa mot denna depression. Och jag hoppas kunna hjälpa i alla fall någon!

Ta hjälp.

Det är otroligt svårt att erkänna för sig själv att man är i behov av hjälp, antingen av närstående eller utomstående. Men att inse det och att faktiskt acceptera hjälp är mitt viktigaste råd till er som mår dåligt. Det är inget pinsamt i att inte orka bära allt tungt ensam. Och tankarna blir stora, svarta ihoptrasslade garnnystan när man bara har dem i sitt huvud utan att kunna ventilera med någon.

Jag insåg ganska snabbt att jag var i behov av att prata med någon och jag har personligen tyckt att det varit väldigt skönt att prata med en utomstående. En kurator som inte har någon relation till mig eller personer/händelser jag velat prata om. Där har jag kunnat prata fritt, använda vilket språk jag vill och få ur mig alla känslor. Det är också väldigt nyttigt att få stöd, råd och lyssna på en professionell persons åsikter och infallsvinklar.

Jag gjorde så att jag kontaktade ungdomsmottagningen där jag bor via 1177 och fick tid snabbt. Att söka hjälp går även göra genom att ringa vårdcentralen, men jag som inte orkade ringa kände mig mest bekväm med att skicka ett meddelande via 1177. Där behöver du inte ens skriva varför du vill ha hjälp, utan bara att du är i behov av samtal. Sedan har jag haft fysiska och internetbaserade möten med min kurator, och det har verkligen hjälpt mig. Hon har varit helt fantastisk och fått mig att förstå mina egna tankar och känslor på ett nytt sätt som gjort att jag orkat och utvecklats. Hon har varit med mig och handlat mat, erbjudit sig att ringa närstående eller följa med till sjukhus och polisförhör. Jag är så tacksam över henne.

Genom samtalen med kuratorn kunde jag senare få hjälp av läkare där jag fick mina mediciner. Och hur negativt inställd jag än var till ångestdämpande tabletter ska jag inte sticka under någon stol med att det verkligen hjälper. Sedan är det väldigt viktigt att ha kontakt och uppföljning med läkare för att se vad som funkar bäst då sådant är väldigt individuellt. Men snälla, ta hjälp!! Läkarkontakt får du genom att ringa din närmsta vårdcentral eller genom att kontakta 1177.

Släpp inte dina rutiner.

Denna punkt har varit väldigt svår för mig och jag kan tala från hur det är att fullständigt släppa alla rutiner och bara ligga under täcket i flera veckors tid. Det är inte bra, alls. Trots att det i viss mån är behövligt när man mår dåligt och går igenom exempelvis en sorgeprocess. I början sov jag inget alls, snittade 3 timmar per natt. Efter en månad sov jag konstant, och var istället vaken 4-5 timmar per dygn. Inget av detta är bra men i stunden behövdes det. Jag åt knappt ingenting och var sällan utanför lägenheten. Så i och med min praktik blev jag tvingad till rutiner och det är jag oändligt tacksam över, det kunde inte kommit mer lägligt. Jag mår så mycket bättre av att gå upp på morgonen, sysselsätta mig fram till eftermiddagen, äta ordentlig mat, få frisk luft och sedan lägga mig i sängen endast för att sova.

Att behålla rutiner trots att man bara vill begrava sig i sängen är svårt, men detta hjälpte mig:

- Skriv listor att checka av, även så simpla saker som att borsta tänderna eller duscha. För sådant kan kännas otroligt svårt när man mår dåligt.

- Laga matlådor. När du väl orkar laga mat, gör mycket. Se till att någon kan följa med dig och handla, kanske även hjälpa dig att laga maten. Det är mycket enklare att äta när matlådor står färdigt i kylen! Och se till att laga mat du älskar.

- Lägg ifrån dig mobilen. Stäng av notiser, radera instagram. Ta bort stressmoment och saker du inte MÅSTE se just nu. Sätt istället på en Disneyfilm eller kolla på söta djur på youtube. Det hjälpte mig!

- Var inte ensam hela tiden. Omge dig med familj och vänner i den mån du orkar. Prata telefon för att komma på andra tankar, FaceTime eller via Facebook. Se till att träffa folk och inte bara sitta hemma ensam med dina tankar. Jag har fantastiska vänner som till och med skrivit ”dagsplaneringar” till mig för att hjälpa mig med mina rutiner. Haft kontakt med mina föräldrar via telefon flera gånger om dagen och i perioder bott där för att på så vis få in rutiner och slippa vara ensam.

Prioritera dig själv.

Tillåt dig själv att vara egoistisk och att tänka på ditt välmående i första hand. Gör saker du mår bra av, var inte kontaktbar hela tiden, ta hand om dig själv. Logga ut, ta en powernap, ät tårta en onsdag, måla naglarna 20 gånger om dagen om det får dig att må bra. Respektera dig själv nog att vara din första prioritet.

Ha inte så höga krav på dig själv. En dag kanske du inte orkar gå ur sängen, en annan dag kanske du orkar gå en promenad. Försök ta dagen som den kommer men se samtidigt till att ha något roligt varje vecka att se fram emot. Helst varje dag! Det kan vara att ett nytt avsnitt av din favoritserie släpps, eller att du ska prata i telefon med en kompis vid 17. Kanske ska en youtuber du gillar släppa ny video på onsdag, eller så släpps en bra podd på fredag? Sådana småsaker måste du ta till vara på, oavsett hur svårt det kan vara i stunden. Planera in minsta lilla roliga grej och försök fokusera på det!

Allt blir bättre.

Det är en sån klen jävla tröst när livet rasar samman och man inte orkar mycket mer. Men tiden läker alla sår och det blir bättre så småningom. Det är så viktigt att ha i bakhuvudet, eller som bakgrundsbild på mobilen. Påminn dig själv hela tiden om att saker blir bättre. Smärta är inte permanent, men suicid eller ärr från självskada är det. Hitta istället andra sätt att avreagera dig, få ut alla känslor på ett hälsosamt sätt. Gråt, skrik, gå ut och kasta porslin. Lyssna på hög musik, spring, prata om dina känslor. Gå på ett boxningspass om det är aggressioner du måste få ut. Sluta inte göra saker som du innan älskade att göra. Fortsätt baka eller gå till gymmet, fortsätt läsa böcker eller lyssna på poddar. Gör något litet varje dag som du mår bra av, och prata prata prata om det som tynger dig. Prata med folk tills du själv vill spy på dina egna ord som upprepas gång på gång. Prata om det så mycket att du till slut inte kommer känna ett behov av att göra det längre.

Och framför allt, kom ihåg att du hittills i ditt liv har överlevt 100% av dina dåliga dagar. Kom ihåg förra gången du trodde att du inte orkade mer, men så gjorde du det. Och om några år kommer du se tillbaka på denna perioden i ditt liv och tänka lika dant. Att ”fan vad bra jag är, som överlevde”. Tiden läker verkligen alla sår.