Ignoranta vuxna människor

Aj, aj, aj. Mitt hjärta gick sönder när jag läste DENNA tidningsartikel och jag kände att jag måste skriva om det. Jag, som själv har suttit i samma sits som denna tjej, måste yttra mig här för att få en förändring. Om det så bara är EN person som tar åt sig och väljer att ändra sitt beteende, så är det bättre än inget alls. För det krävs en förändring och jag är så arg, ledsen och illa berörd att jag skakar när jag skriver detta inlägget. Jag har mött så många ignoranta, elaka och respektlösa vuxna människor. Både skolpersonal och föräldrar utanför skolan. De tycker att om man sopar problemen under mattan och inte pratar om dem - ja då försvinner ju alla problem! Poff! Borta! Det drabbar ju inte mig eller mitt barn, SKÖNT. Då låtsas vi som att inget har hänt!

Vuxna. Jävla. Människor. Lärare. Rektorer. VAKNA!!!!! När mobbning i verkligheten och på nätet leder till psykisk ohälsa, ätstörningar och rädsla för att gå till skolan då är det väl dags att vakna? Öppna ögonen och ta in det som finns omkring er. HÖR NI INTE barnen som vädjar om hjälp? Hör ni inte den öronbedövande tystnaden från tjejen som spenderar majoriteten av sin skoltid inlåst på toaletten med tårar i ögonen? Ser ni inte vad som skrivs på internet, vad era barn skriver? Vem har lärt dem sådana ord? Hur kan ni bara se förbi tjejen som alltid sitter ensam i matsalen? Hon som aldrig har någon och alltid är så jävla ensam? Killarna som slåss i korridoren eller skriker "hora" till tjejen går förbi, varför ser ni inte dem? Hur kan ni VÄLJA att inte se dem?
"Boys will be boys", säger ni. "Det är bara lite sånt där tjej-tjafs, ni vet". Så säger ni. En fas. En period. Det går snart över, herreGUD de är ju bara barn!! (De är ju bara 16, SNART 18, år gamla BARN!) Ska de inte få ha lite kul, va? Och skämta. Skämta sådär som barn gör. Det är ju bara på skoj, för min dotter skulle AAALDRIG skriva så. Hehe. Det fattar väl du med, att det bara var på skoj?! Se in i ögonen på tjejen med sönderskurna armar, och säg att det bara är sånt där som hon är så fruktansvärt ledsen över, BARA ÄR TÖNTIGT TJEJTJAFS. Berätta för henne att boys will be boys, och att det bara är en fas som snart tar slut. "De höll fast och tafsade på dig? Fastän du skrek NEJ? Jaha, haha - de skojade ju bara! Killar i den åldern, du vet?" Säg det till tjejen som alltid är ensam och konstant undrar vad hon har gjort för fel, varför inte hon passar in. Säg det till henne som gråter sig till söms varje kväll. Kan du inte berätta för henne, att det snart går över - men under tiden, under denna såkallad fas, då är det okej att de andra barnen beter sig sähår. För de är ju trots allt bara barn.
Jag är så förbannat trött på att om problemet inte finns i DIN familj, så finns det inte alls. "Men vadå?? MITT BARN trivs i skolan och går dit med glädje. Ja-jo, stackars dem andra, fast det är ju DERAS problem. Det orkar jag inte lägga mig i. Mitt problemfria, perfekta liv kan fortsätta som vanligt. För detta påverkar ju inte mig. Men stackars dem, hemskt." Öppna ögonen och hjälp till. ALLA HAR RÄTT ATT GÅ I SKOLAN, och skolan är en plats där man ska känna sig trygg. Hur många självmordsförsök, självmord, depressioner, ångestattacker och tårar ska behöva förekomma innan ni förstår? Hur kan ni vara så äckligt jävla ignoranta och bara se förbi all skit som sker? Kan DU inte göra något åt mobbningen, se till att kontakta någon som KAN det. Föräldrar till mobbarna, rektorer (förhoppningsvis, alla rektorer har ju inte den medmänskligeten.) lärare, psykologer, BRIS, polisen. Ja, det finns så många alternativ. Och du väljer att blunda. Om det var ditt barn som inte ville gå till skolan, blev utfryst, mobbad, spottad på och trakasserad alla timmar på dygnet, då skulle du göra allt i din makt för att få mobbarna att sluta. VARFÖR kan du då inte underlätta för andra och hjälpa till? Säg till din dumma unge att sluta mobba, om hen nu gör det. Säg ifrån om ni (både vuxna och barn) hör elaka kommentarer. Gå in och bryt om ni ser ett slagsmål. Anmäl om ni läser elaka, otrevliga och hemska kommentarer på nätet. Men framförallt: om ni ser någon sitta ensam varje rast, om ni hör någon gråta, om ni ser tecken på att personen inte mår bra - AGERA. Fråga. Sätt er bredvid och visa att ni bryr er, även om ni inte känner personen speciellt bra. Det betyder så mycket, och det gör skillnad. Om du, stolt och nöjd, kan vara vittne till mobbning utan att agera är du lika jävlig som personerna som utför den elaka handlingen. Våga säga ifrån, speciellt ni vuxna. Öppna ögonen och sluta leva i er bubbla. Ta in vad ni ser och agera, innan det är försent. Agera som du hade gjort om det var ditt barn, din syster eller kompis som var utsatt. För den utsatte är just det - någons NÅGOT. Personen kan vara någons ALLT. Någons barn, syskon, kompis. Dina handlingar kan göra enorm skillnad. "Bullying is for losers". Ni vuxna och barn som mobbar..
Det är så viktigt att stå upp för de utsatta. Det är därför jag så ofta skriver om detta, för att jag själv har varit i samma sits och inte haft någon talan. Jag har själv varit förbisedd och inte blivit tagen på allvar när jag har sökt hjälp. Det är så viktigt att tala för dem som själva inte blir hörda. Make a stand, folket. ÖPPNA ÖGONEN OCH AGERA: innan det är försent.

Gillar

Kommentarer