jag är glad att jag orkade leva

Text från min blogg den 12 juni 2015: "Jag vet inte riktigt när, eller vid vilket tillfälle, som jag för första gången förstod att jag var mobbad. Att jag har förträngt det är visserligen bra och samtidigt som att jag har kommit ut ur detta helvetet STARK, så önskar jag att jag bara kunde få glömma allt. Men man kan väl säga att allt började den dagen då jag fick ett sms av en tjej i min klass där det stod "jag har hatat dig sen första gången jag såg dig". Och att få ett sånt sms, oavsett om man är 13 eller 25, från en person man inte känner.. Det gör ont. "Hata" är ett otroligt starkt ord. ... Min högstadietid har varit den värsta tiden i mitt liv, och jag är född med en allvarlig sjukdom. Så då kanske ni förstår hur jävla ÄCKLIG och HEMSK min högstadietid har varit. Och jag har fan all rätt att tycka synd om mig själv - för det ÄR synd om mig. Det är synd om alla som utsätts för sånt här! Därför vill jag i framtiden jobba EMOT mobbning och EMOT sånt som har hänt mig, INGEN ska bli behandlad såhär" Text från min blogg den 5 september 2016: "Vecka 36. Den 31 augusti till den 5 september 2015.. Den värsta veckan i mitt liv. Jag har aldrig mått såhär dåligt innan, aldrig.. Det är inte bara en sak som har hänt, utan flera och under en längre tid, men nu hände det som verkligen var "droppen som fick bägaren att rinna över".. Jag har känt mig ensam, sviken, värdelös, lurad, spottad på, äcklig och hemsk av flera olika anledningar och jag har varit så fruktansvärt förstörd. Jag har verkligen känt hur jag har gått sönder inombords, hur mitt hjärta har krossats och jag har inte vetat vad jag ska göra åt det. Det är hemskt, när det enda man kan göra är att LEVA med det. Att MÅ. Utan att kunna ändra för att ingen förstår. För om man inte har gått igenom vad jag har fått göra, så vet man inte hur enorm min rädsla är för att gymnasiet ska bli en upprepning av högstdiet. Hur jävla rädd jag är för att bli ensam igen" Text från min blogg den 30 maj 2016: "Idag gick jag från mitt sista möte, rak i ryggen och med huvudet högt. Idag blev jag, som jag ser det, friskförklarad från den psykiska ohälsa som i över tre års tid har förstört mitt liv. Idag har jag de rätta verktygen och ett självförtroende av stål, som gör att jag kommer kunna kämpa mot exempelvis min ångest själv. Det kommer ta ett tag och krävas mycket arbete, men jag vet att jag kommer klara av det. Jag tvivlar inte det minsta. ... När jag sa till min psykolog att detta kändes som att bli friskförklarad, så svarade hon "men skillnaden är att jag aldrig har trott att du varit sjuk". Och det var så otroligt fint. För visst är det så? Det har aldrig varit något fel på mig. Det är alla hjärnspöken och all mobbning som har fått mig att tro det. Under tre års tid trodde jag att det var något allvarligt fel på mig, att jag inte dög och att jag var fullkomligt otillräcklig. Tänk er att känna det VARJE DAG i tre år. Ni förstår inte hur mycket det bryter ned en och tär på psyket. Man känner sig som ett stort misslyckande, totalt värdelös" Text från min blogg den 31 december 2016: Under året som gått har jag utvecklats så mycket som person och lärt mig vikten av att sluta älta saker och gå vidare. Jag har lärt mig att alla är värda en andra chans och att det är viktigt att tillåta sig själv att göra misstag, för annars kan man omöjligt växa som människa. Jag har lärt mig att jag kommer bli sårad av så himla många, men att jag själv kan välja vilka som är värd att vara ledsen över. Under 2016 har jag träffat så många fina människor och fått så fina vänner. Jag har insett mitt egna värde och jag har "hittat rätt" och trivts med mig sjäv. Den känslan och tryggheten jag har fått i mig själv är guld värd, och jag är evigt tacksam över alla som har hjälpt mig genom alla svåra stunder"

Ovan ser ni några utdrag från olika blogginlägg som jag har skrivit och publicerat. När jag läser de tre första så har jag svårt att tro att det är jag som skrivit dem och att det som står där faktiskt har hänt mig. Och att jag har klarat mig ur det där. När jag skriver nu så gråter jag. Men jag är inte ledsen - utan så otroligt stolt och lycklig. Jag har varit med om och utstått saker som ingen ska behöva göra. Idag är jag ett levande bevis på att det faktiskt går att ta sig igenom mobbning, utanförskap, svek efter svek, att få sitt hjärta krossat, psykisk ohälsa, grov prestationsångest, panikångest.. Det går att klara sig igenom det, även att det är så överjävligt hemskt. Idag mår jag så fantastiskt bra. Jag kan fortfarande bli riktigt ledsen ibland på grund utav allt som hänt och jag får fortfarande ångestattacker, men idag vet jag hur jag ska hantera det. Det som jag har varit med om kommer alltid att finnas som små, små sår, för allt läker inte med tiden. Jag kommer nog alltid vara extrem rädd för att bli ensam, tack vare min högstadietid. Men istället för att vara ledsen över det som hänt så har jag lärt mig att använda det som en styrka. Jag vill så gärna hjälpa, inspirera och motivera er som varit eller är i samma sits. Jag vill att ni ska veta att med rätt hjälp så går det att överleva all skit som tycks kväva dig. Jag vill så gärna hjälpa er att inte ge upp, precis som folk i min närhet hjälpte mig att inte ge upp. Min tatuering kommer föralltid vara ett bevis på att jag är en fighter, och att allt är möjligt. Idag mår jag så otroligt bra och jag är så glad över att jag lever. Att jag orkade leva och att jag fortsatte leva. Snälla, ge aldrig upp - för ni vet inte vad morgondagen har att ge. Ta det ifrån någon som har gått igenom ett rent helvete, läs mina ord noga: DET BLIR BÄTTRE OCH DU ÄR VÄRD BÄTTRE. Du är inte din ångest, du är inte dina mobbares avundsjuka.. Du är du, och du är värd att må bra.

Gillar

Kommentarer