OM DETTA MÅ NI BERÄTTA

Den tjugosjunde januari nittonhundrafyrtiofem. Då befriades Auschwitz, vilket var ett av nazisternas största koncentrations-och förintelseläger.





Som ni säkerligen vet så har jag, för lite mer än ett år sedan, besökt/intervjuat en 94-årig judinna som suttit i fyra olika läger. Med respekt för henne så tänkter jag inte citera eller ordagrant ge ut något av det hon berättade, men jag tycker att det på något vis blir mer personligt att höra om förintelsen nu när jag har fått ta del av den här fantastiska kvinnans livshistoria.

Jag är alltså en andrahandskälla till de sjuka och hemska sakerna som hände. Jag har fått det berättat för mig av en person som verkligen VAR DÄR. Jag har inte fått informationen från att se på en film eller utav att läsa i en bok, utan jag har fått kliva rakt in i minnena på en person som VAR DÄR. Det är så obehagligt att det kryper i hela min kropp.

Jag har fått höra om vilken smärta som var värst. Hur det kändes att bli splittrad från sin familj. Gaskamrarna och klädhögarna. Om hur det var att dagligen kämpa för att överleva. Om vännerna som skaffades där. Om hungern och rädslan. Jag har fått höra om de kalla nätterna och de långa vandringarna. Om befrielsen och om lyckan när man återförenades med de familjemedlemmar som överlevt. Du berättade om mardrömmarna som hemsökte dig i åratal och om rädslan för att det ska hända igen. Jag har fått se bilder tagna med en kamera som snoddes vid befrielsen. Jag har hört om en vilja så stark att den inte liknar något jag har varit med om. Viljan att överleva. Att dagligen intala sig själv att helvetet jag befinner mig i just nu snart kommer att vara över.

Nu är du snart nittiosex år gammal, och du är min hjälte. Tack (ännu en gång) för att du släppte in mig i ditt liv, och lät mig ta del av dina tankar och minnen. Jag glömmer det aldrig, och jag glömmer dig aldrig. Du, som var så glad och full av liv. Med ögon som sett så mycket hemskt och ett hjärta av guld. Du som bad om ursäkt för att du grät. Du som lärde mig att allt blir bättre och att aldrig ge upp hoppet. Dig glömmer jag aldrig.

OM DETTA MÅ NI BERÄTTA, sluta aldrig berätta och dela vad som hände år 1939 till 1945. Det går inte blunda för att liknande saker kan hända igen. Så sluta aldrig berätta och informera. Alla tankar går till alla som föll offer för nazisternas hemskheter under förintelsen.

Gillar

Kommentarer