Otrohet - ett år senare

”Otrogen. Ordet smakar så jävla äckligt i min mun. Jag hör det upprepas men jag förstår inte innebörden. Min hjärna vägrar koppla vad som har hänt. Det svider i hjärtat och det svider i ögonen och det svider i handflatorna där mina naglar nästan fastnat nu. Jag kan inte gråta och jag vet att det beror på att jag är i chock.”

Det där skrev jag den 31 oktober 2020. Nu har det snart gått ett år och jag hade så gärna velat dela med mig av alla kloka tips och råd, allt bra jag lärt mig under årets gång. Men just nu kan jag inte komma på en enda grej. Så jag tänkte bara skriva allt det där som snurrar runt i hjärnan, i hopp om att må lite bättre efter att ha fått ner det i text. Ett väldigt ”naket” inlägg.

Det talas väl relativt mycket om otrohet. Hur fel det är och hur man bör reagera. Bara kolla på valfritt inlägg i valfri tjejgrupp på Facebook angående otrohet, så är kommentarerna fyllada med ord som ”kasta honom”, ”lämna!!” osv.. Jag tror de flesta har en ganska klar bild av hur de skulle reagera om de fick reda på att deras partner varit otrogen. Jag hade det, i alla fall. Att det skulle vara ilska, bestämda steg för att lämna med ett långfinger i vädret för att visa att fy fan, vilket misstag du begått.

Hur hanterar man då när man inte alls reagerar så? När det tar månader för ilskan att komma? När den bottenlösa sorgen totalt tar över ens liv och sömn inte finns på kartan? Hur hanterar man att hela ens hjärta skriker om att vilja förlåta och glömma, trots att hjärnan vet att det aldrig kommer att gå? Hur hanterar man att behöva sörja en person som att den vore död, trots att hen fortfarande i allra högsta grad lever?

Att bli utsatt för en otrohet önskar jag inte ens min värsta fiende. Det är hemskt. Utmattande och dränerande. Sömnlösa nätter, maktlöshet, skam, skrikgråt i kudden, känslan av att fullkomligt förlora förståndet. Mycket ”om” och ”men”. Men mest ”varför” och ”hur”. Hur kunde jag vara så dum som inte förstod vad som hade pågått under flera månaders tid? Och när jag väl började misstänka, varför lämnade jag inte redan då? Hur kunde JAG låta detta hända mot mig själv? Hur kunde jag vara så blind och gå på alla lögner? Varför förlät jag? Skam, skam och åter igen skam.

Hur berättar man för folk att en person man älskar mest av allt, har gjort något sådant? Hur lämnar man sin allra bästa vän och personen man ville spendera resten av livet med? Jag har inga kloka råd. Jag tror att jag har bockat av varenda ruta i vad man absolut inte borde göra i sådana här situationer. Men sedan, vem är någon annan att berätta hur man ska hantera ett sådant trauma och obeskrivliga sorg.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta mer än att tiden läker alla sår. Hur klyschigt är inte det? Men så otroligt sant. Det är så himla viktigt att låta sorgeprocessen ha sin gång. Förnekelse, ilska, bottenlös sorg.. Nästan drunkna i tårar, inte vilja varken somna eller vakna, slå sönder saker (eller ja..)..för att sedan en dag komma på sig själv med att ”herregud, jag har inte gråtit idag”. Att kunna ha bra dagar utan att känna skuld för att man inte är tillräckligt ledsen. Och senare, så småningom, blir de bra dagarna fler och fler, och de dåliga dagarna färre.

Jag har mycket kvar att sörja trots att det snart gått ett år. Främst sörjer jag förlusten av personen jag var innan. En person som kanske var ganska naiv, men såg det goda i alla och ville lita på människor. Det blev ersatt med trust issues så grova att jag knappt litade på mig själv. Ville inte släppa in någon i mitt liv, ingen fick komma för nära för då riskerade jag att bli sårad. Men det är a work in progress, JAG är a work in progress. Timtals samtalsterapi, långa promenader, tid med mina nära och kära och massvis med meditation. Meterlånga texter, mediciner och kloka tips och råd från både höger och vänster.. Att hitta hälsosamma copingmekanismer tog ett tag för mig, men är så tacksam över dem idag.

För det finns så himla mycket att göra för att det ska bli bättre. Men det är okej att inte orka, att behöva hjälp att bära och bearbeta all sorg. För tiden läker alla sår och så småningom kan man börja bygga upp sig själv igen. Det får ta tid, för sorg har ingen tidsgräns och sorgeprocessen är inte linjär. Det är okej att må bra ena dagen för att nästa dag känna att man kanske är tillbaka på ruta 1. Låt det göra ont, men stanna inte i smärtan för alltid. Det blir verkligen bättre.

Jag har medvetet valt att inte skriva om detta innan, på grund av respekt mest gentemot mig själv. Jag har mått för dåligt för att vilja dela med mig. Men idag kände jag att jag behövde få ur mig. Det har gått snart ett år. Jag mår bra idag, det gör jag. Jag sover om nätterna, äter på dagarna och behöver inte längre ta ångestdämpande medicin dagligen. Jag trivs med att bo själv, har underbart fina människor i min omgivning och har kunnat (för min egen skull) förlåta och börja gå vidare från det som hände. Denna händelse och allt som efterföljde kommer alltid att vara en del av mig och min historia, men jag vägrar låta den definiera mig. <3

Gillar

Kommentarer

E
,

Världens bästa du ❤️