Psykisk ohälsa är inget skämt

TW - psykisk ohälsa, depression, självskadebeteende och panikångest.





Jag skriver detta inlägget för att ni ska förstå att jag ibland inte orkar logga in här och skriva. Jag vill att ni ska förstå att jag inte alltid är glad - även om jag mår bra. Jag vill att ni förstår att jag inte alltid orkar, inte alltid vill. Jag vill att ni ska förstå att ibland är gymmet den enda platsen jag klarar av att vara på utan att mina tankar äter upp mig innifrån. Detta är ett väldigt "naket" inlägg, och något som jag kanske kommer radera senare. Syftet med detta inlägget är inte att få uppmärksamhet, vilket jag vet att hälften av er kommer att se det som. Men psykisk ohälsa är inget att skämta om, och det är något man bör ta på största allvar.

En person som är deprimerad behöver hjälp - oavsett om hen vill erkänna det eller inte. Hjälpen behövs även om den inte accepteras först. En depression går inte över när man får höra orden "tänk positivt", för när man sitter där mitt i en depression med sina egna hemska tankar, då går det inte att tänka positivt. Depressioner är hemskt för man ser inget ljus, och allt är bara så jävla mycket SKIT. Om "lycka är ett val" - varför skulle någon då välja att må dåligt? INGEN väljer att må dåligt. Ingen väljer att gå in i en depression eller att börja skada sig själv. Ingen väljer att se en enda utväg, och det är den utvägen man egentligen inte får tänka på. INGEN väljer att skära sig själv, för att det känns som att man är värd det. Ingen väljer att ligga sömnlös om nätterna och gråta så att hela kroppen skakar. Ingen väljer att gråta tills man spyr eller att inte orka gå upp ur sängen på morgonen. Varför skulle någon välja att behöva äta tabletter för att bli glad? Att folk sedan kan gå runt och skämta om psykisk ohälsa och mobba/vara elak mot någon så att det leder till ovan nämnda.. Det är för mig helt jävla obegripligt.

Panikångest är hemskt, och jag skulle inte ens önska det till min värsta fiende. Jag tror att alla upplever panikångest på olika sätt, så jag kommer att skriva hur JAG upplever det.. Mina panikångestattacker kommer oftast när jag känner mig ensam. Jag älskar att vara ensam, men att KÄNNA mig ensam är så jävla hemskt och något jag endast gör i större grupper, tillexempel i skolan. Jag har lärt mig att känna igen känslorna innan panikångesten blir som värst - och därför är det lättare att kontrollera det nu. Min kropp lägger av när jag får en panikångestattack. Då vill jag inte mer. Då vill jag bara ligga i fosterställning och gråta till all vätska i kroppen är slut. Först får jag en stor klump i magen, sen mår jag illa och sedan blir jag yr/svimfärdig innan jag börjar kallsvettas. Efter det kommer tårarna, tyvärr. Jag har inte riktigt kommit på vad det är jag behöver när jag mår sådär hemskt.. Kanske en kram? Kanske något att slå på? Mat? Ett träningspass? Jag vet inte. På senaste tiden (de senaste 2 månaderna) har jag mått otroligt dåligt. Jag menar inte att jag inte har mått bra eller varit glad någon gång under den här tiden, men jag har varit väldigt ledsen. Och anledningen till det är att jag har känt mig väldigt ensam. Grunden till min panikångest är nog från högstadiet, för som ni vet så var jag väldigt ensam under den tiden. Och när folk sedan lämnar mig utan att ens ge en förklaring till det.. Ja, ni kan ju nästan gissa hur jag mår då. Vem som helst hade mått dåligt över att bli övergiven, utstött och lämnad. Panikångest och ångest i allmänhet är inte heller något skämt.. För det är så himla förjävligt, på ren svenska. Jag kommer att komma ur detta, det vet jag. Men just nu är det verkligen hemskt.

Igår orkade inte jag mer, för att det hände en sak mellan mig och Olle. Idag är det löst - vi har pratat ut och vi vet hur vi ska komma vidare från detta tillsammans. Tänk om jag hade valt att avsluta allt igår. Då hade saker inte blivit bättre, inte för någon. Jag fick den hjälpen som jag behövde, utav min familj och utav några killkompisar. Jag är inte längre rädd för att gråta, för ibland måste man bara få gråta ut all sorg som man går runt och bär på. Det är så viktigt att be om hjälp, men det är minst lika viktigt att omge sig med människor som ser när man mår dåligt och som ställer upp, utan att man har behövt be dem. För någon som inte lider av någon slags psykisk ohälsa är detta väldigt svårt att förstå, och det är svårt att förstå hur man ska hjälpa någon som mår dåligt. För mig hjälper det att visa att man bryr sig om mitt mående och att man bryr sig om MIG.

Just nu mår jag bättre än vad jag gjorde igår. Jag är så glad över att jag har min familj, min släkt, Olle och mina kompisar. Jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre, men jag vet att det kommer bli bra någon gång. I bland behöver jag bara få ligga hemma och gråta. Ibland behöver jag gå på fest och dansa till midnatt. Ibland behöver jag måla naglarna 20 gånger om dagen och bara kolla på skönhetsvideos. Ibland måste jag få kolla på serier en hel dag utan att byta om från pyjamasen. Ibland är gymmet det enda stället jag vill vara på och ibland måste jag vara ute och gå i flera timmar för att få tankarna på rätt plats. Som sagt, jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta - men jag vet att jag kommer att må bättre.

Visa respekt. Ta ingen för givet. Njut av varje minut. Ta hand om er själva och varandra. Livet är för kor för något annat. XOXO.

Gillar

Kommentarer