TILL MINA HÖGSTADIELÄRARE

Ett öppet meddelande till mina lärare som jag hade under högstadiet. 
När jag behövde er som mest - då blundade ni och valde att titta bort och låtsas som ingenting. Ni valde att inte ta mina rop på hjälp på allvar och ni svek mig gång på gång genom att inte agera. Jag öppnade upp mig till er i förtroende och ni skrattade åt det och sa "lilla gumman, det är bara sånt där tjej-tjafs. Det går över, det blir bättre." Det blev inte bättre. Bara värre. Ni visste om det, för både jag och mina föräldrar pratade med er. Ni visste att jag blev slagen, knuffad, utfryst och att jag var ensam. Ni visste att jag grät på rasterna och att jag aldrig hade någon att jobba med. Ni visste precis hur läget var - men ni valde att inte agera. Det fanns så mycket ni kunde göra, men ni valde att blunda.  Jag pratade med er tusentals gånger. Bad om att få byta klass. Bad om att ha bestämda platser. Bad om att ni skulle kontakta föräldrar. Ingenting hände. Jag fick själv inse att jag behövde annan hjälp, och då var det nästan för sent för det. Ni borde skämmas. Hur kunde ni sova om nätterna? När jag mejlade dig och berättade precis hur jag hade upplevt högstadiet i DIN skola. När jag berättade om hur pyskiskt dåligt jag mådde. Hur kunde du då vara så inihelvetes ignorant och svara "jag vill härmed meddela att jag har tagit del av ditt mejl."? En vuxen med beteende som den barnsligaste femåringen. Nedlåtande, nedtryckade och fruktansvärt jävla ignorant. Hur kunde du sova om nätterna? Högstadietiden var den värsta tiden i mitt liv, och ni var delaktiga i att varje dag var ett helvete. Ni borde skämmas, på riktigt. Jag är så jävla glad över att jag aldrig behöver träffa er igen. Trots att det är mig det är synd om, så kan jag inte annat än att tycka synd om er. Någon gång ska jag skriva om er, för hela världen att se. Och då kommer ni att ångra er, det kan jag lova.  (Monica och Helene, om ni mot förmodan läser detta, så vill jag att ni ska veta att ni räddade mig. Ni var sådana fantastiska klippor som hjälpte mig, hörde mig, såg mig och valde att lyssna på mig. Det är jag evigt tacksam för. Tack. Ni betyder verkligen mycket för mig!) ♥ 
 Usch, behövde verkligen skriva av mig! Som ni ser så mår jag fortfarande (i perioder) dåligt över vad som hände under högstadiet. Det är en lång process för att kunna komma vidare, men jag har kommit en bra bit på vägen! Är så stolt över mig själv <3

Gillar

Kommentarer